“Life is what happens to you while you’re busy making other plans.”/John Lennon
Mina planer var att jag skulle arbeta som barnmorska på Södra BB.
Denna fantastiska arbetsplats, denna lilla oas av kunskap, kärlek, glädje, gemenskap i samling runt tron på kvinnors fantastiska förmåga att föda när rätta förutsättningar ges.
Så mycket jag upplevt, lärt, känt, delat med kvinnorna, familjerna och kollegorna.
Att Södra BB går i graven är fortfarande ofattbart. Det kommer ta lång tid att läka den sorgen.
För födande kvinnor är det en katastrof då möjligheten till val i vården försvinner när både Södra BB och BB Sophia läggs ner.
Jag har tillsammans med mina medkämpar slagits med varenda näbb och klo som kunnat uppbringas. Men slaget är nu förlorat.
Men vem vann egentligen?
Vart jag än vänder mig ser jag bara förlorare, kvinnorna, barnmorskorna, vården, politiken, beslutsfattarna. Finns det någon som känner sig som en vinnare när två uppskattade väl fungerande enheter inom förlossningsvården läggs ner. När platsbristen ökar och barnmorskor flyr samtidigt som behovet ökar.
Spelar det då någon roll om styrande lyckas uppbringa ett rum att föda i när många barnmorskor inte längre vill vara kvar?
Vad vann ni? Fanns det ens någon ekonomisk vinning om det var det ni försökte åstadkomma?
Vad va vinsten?
Jag är barnmorska, jag sitter eller satt mitt i det brinnande infernot och ville kämpa för kvinnors rätt att föda på sina egna villkor.
Nu finns Södra BB inte kvar. Själv har jag krampaktigt hållit mig kvar på det sjunkande skeppet, men nu känns det som om jag tvingas ut över relingen. Jag tvingas hoppa fastän jag egentligen inte vill.
Det behövs alternativ och val i förlossningsvården. Den vårdform som jag valde att arbeta i försvann, det känns som om jag själv försvann. Vart ska jag arbeta nu?
Jag lämnar den svenska vården för stunden. Inte för att jag vill, utan för att det inte finns något alternativ kvar för mig.
Vart jag tar vägen är kanske mindre intressant, men vad som krävs för att jag kommer tillbaka desto viktigare.
Som barnmorska har jag ETT grundkrav som jag inte kan rucka på.
Jag vill kunna NÄRVARA fysiskt och mentalt för en kvinna som föder barn så att jag kan utföra mitt arbete säkert.
Den arbetsplats som känner att dom kan uppfylla det enda kravet får gärna höra av sig.
Men i väntan på att förlossningsvården i Sverige skall uppnå detta vänder jag mig dit jag istället kan göra nytta och känner mig välkommen.
Jag hoppas på ett återseende av den svenska födevården men mitt liv måste nu få hända i väntan på att planerna kan uppfyllas.
