Känner mig tom, utsugen, kraften bara har runnit av mig... jag vet, formsvacka, det blir bättre. Men just nu är orknivån på bottennivå.
Hemmet är ett formidabelt kaos av prasslig byggplats precis överallt och byggdammet ligger som en puderfin matta över allting. Att komma hem är inget jag längre vill, utan något jag helst håller mig undan ifrån. fy vad det är surt att renovera. Att ha en 1åring springande runt bland detta gör inte situationen bättre.
Har fått erbjudande om att sova både här o där... snällt, men jag vill ju ändå vara hemma, sova i min egen säng. Dagtid är väl en sak, då kan man hålla sig borta, men till kvällen vill man hem till sin "borg" som just nu är mer ett slagfällt.
I skolan rullar det frammåt, roligt och intressant, men samtidigt jobbigt. Minstingen är sjuk och det lär bli vab i morgon igen. Jag är glad att vi kunnat bytas av, men det tillför ändå ett lager av stress. Jag borde sätta mig och läsa till tentan om en dryg vecka, men ron till det infinner sig inte. Och inte hjälps det av att den krockar med att jag skall hålla en föräldrautbildning själv... själv e ni galna vill jag säga? Ska jag stå där själv och hålla låda i ett par timmar, och inte bara en gång, två tillfällen, jag skall hålla hela. stackars föräldrar, vad kan jag lära dom... Men så backar jag ett steg, visst jag har kunskapen, och har fött tre barn själv, något skall väl ha fastnat. Men minns ni när man gick i skolan och skulle stå längst fram i klassen och hålla föredrag i 10 min. Hur man svettades, fick tunghäfta en vecka innan och helst ville ringa in och vara sjuk och slippa stå där framme vid tavlan själv. Så känns det. Antagligen så kommer det väl gå alldeles utmärkt bara man kommer förbi den där spärren, kanske dom inte ens får tyst på mig. Men två timmar och därtill vid två tillfällen känns just nu som vääääldigt lång tid.
Vad mer. när jag ändå är i farten och gnäller av mig... så kan jag väl få göra det ordentligt. Hösten, mörkret, regnet, kylan... det vet vi alla hur det är, behöver inte säga mer. Insikten och utsikterna om hur jobbsituationen ser ut för mig framöver,,, skall jag redan nu stressa över det. Borde inte, men det känns ju ändå surt att redan nu veta att man sliter och pluggar för att kanske inte ens få jobb.
Nä nu skall jag sluta dra ner alla i depp stress träsket. Jag borde ju vara hälsan själv utvilad och lugn efter en weekend i Tallinn på spahotell med massage och massa bad. Men istället känner jag bara nääää, nu räcker det. Det är helg, jag vill vila. Men istället sitter jag här med en sjuk ettåring som bara gnäller, hostar, snorar och ändå lyckas med konststycket att riva halva hemmet och alla mina nerver.
